Likt Birro så tror även jag att Sverige behöver Gud, konstigt vore väl annars då jag ju bekänner mig som kristen, men samtidigt så kan jag tycka att många kristna människors reaktioner till vad Birro skriver ibland kan te sig något oreflekterade. Känslan jag har är att många upplever en glädje över att en kristen människas tankar proklameras i media och därför ställer sig bakom allt han säger men jag är inte alls säker på att Birros alla åsikter hade blivit lika väl mottagna om han inte var känd och om de diskussioner han engagerar sig i endast fördes inom kyrkans väggar.

Å andra sidan så har jag väldigt lite förståelse för den massiva kritik som riktas mot Birro från andra håll i samhället. Senast idag så skriver Eric Rosén ett antal hårda ord på Nyheter24 och för samma orsak som jag är kritisk mot vissa kristna människor så är jag det också mot Rosén och dem som tycker likt honom.

Låt mig kort försöka illustrera dessa tankar.

I Birros krönika i Dagen så skriver han att Gud inte är en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft. Rosén svarar på Nyheter24: Då gör [Birro] mig mullrande jävla dyngilsk. Det är ett frontalangrepp på homosexualitet och du kan inte svära dig fri från det. Vem fan är du?

Birros uttalande är inte ett frontalangrepp på homosexualitet, det är en kritik av den Gudsbild som Jonas Gardell presenterar i sina böcker. Faktum är att Birro snarare gett uttryck för åsikter i motsatt riktning, exempelvis sa han i en intervju med Aftonbladet att KD borde återgå till det kristna kärleksbudskapet och att kärleken går först, oavsett om det är män som gillar män.

Vidare kritiserar Rosén Birro för att komma med falska påståenden rörande Sveriges sekularisering. Problemet är att ingen av dem ger någon definition av detta mångtydiga begrepp och således debatterar de en fråga de förmodligen inte riktigt förstår sig på. Detta uppmärksammas emellertid inte i den respons jag tagit del av då de flesta förefaller läsa dessa krönikor okritiskt och snarare bedömer innehållets värde efter vem som har skrivit respektive text än vilka argument och åsikter som faktiskt förmedlas.

I slutändan så är jag glad att Birro sprider sina tankar in i våra svenska hem, inte för att han bör uppfattas som en auktoritet vad gäller teologiska spörsmål utan för att han gör sitt jobb; han problematiserar och ifrågasätter vilket ofta leder till offentliga debatter som på sikt kan gynna oss alla.

Relaterat: Dagens ledarblogg, Expressen, Aftonbladet, Stefan Swärd, Humanistbloggen, Skånskan, Birro om att möta så mycket ilska i Dagen, Dagen

Trots att många av de åsikter som Hitchens med brittisk elegans propagerade för skiljer sig från de jag själv representerar så tyckte jag aldrig illa om den mannen. Snarare så kände jag en viss beundran för honom. Han var alltid självsäker, han levde som han lärde och han var stor nog att byta åsikt när han kände att motståndarnas argument vägde tyngre. Givetvis gör ingen av dessa egenskaper att jag lägger mig ner och accepterar hans alla åsikter, men när han tidigare i veckan lämnade livet så gjorde han så med min respekt.

Personligen så har mitt intresse för Hitchens i första hand handlat om hans massiva religionskritik. Som bekännande kristen förväntas man möjligtvis ta avstånd från denna kritik men i flera fall så har jag accepterat det han sagt som sanning, kanske inte endast på grund av honom men han har med sina ”hitch-slaps” definitivt varit till hjälp när jag skärskådat min tro och den tradition jag ser mig själv som hemmahörande i. Samtidigt så har jag sett ett stort värde i de diskussioner och debatter som han deltagit i eftersom de uppmärksammat flertalet av de politiska svårigheter vi människor oundvikligen lever med. Det faktum att vi bekänner oss till religioner och livsåskådningar som skiljer sig ifrån varandra skapar problem och jag är övertygad om att vi inte kan lösa dessa genom att ignorera varandra. En sådan respons gentemot ”den andre” skapar utanförskap och med stor sannolikhet än fler problematiska konflikter. Hellre ser jag att man står upp för sin egen övertygelse och lyssnar till vad andra har att säga för att väga argumenten mot varandra. Kanske inte uteslutande, men ofta, så tycker jag att det var precis vad Hitchens gjorde och för det vill jag tacka honom.

Cheers!

Relaterade texter: Lars Åberg (GP), Jan Söderqvist (SvD), Karin Thurfjell (SvD), Per Ewert, Daniel Nord, George Packer (The New Yorker), Christopher Buckley (The New Yorker), Juli Weiner (Vanity Fair), Bo Sanders (Homebrewed Christianity)

Läs om videon på Ajour
Relaterad artikel: Tystnaden kring kyrka och hbt gynnar ingen (Dagen)

Jag tror att de flesta som ser den här bilden kan känna en viss avsky för den personen som egentligen reflekterar det egna livet allra bäst. Barnets rena och givmilda attityd är givetvis beundransvärd för de flesta, men hur många av oss skulle sträcka allt vi har att ge till den som ingenting har? Frågan är i slutändan inte hypotetisk för någon av oss då vi ställs inför detta val var dag. Sanningen är att vi allt för ofta väljer fel, det vittnar tillståndet som världen befinner sig i om. När jag reflekterar kring vad jag ser i bilden så tänker jag på Jesus ord i Markusevangeliet där han säger ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Detta uttalande väcker självklart en del frågor och kan säkert skapa en viss oro, speciellt om barnets beteende på bilden ovan står i stark kontrast till det egna livet. Jag tänker att det finns två viktiga saker att säga om detta; dels så är Guds kärlek och nåd större än våra mänskliga misslyckanden men samtidigt så får inte den sanningen tömma Kristus ord från dess substans. Vi lever i ett spänningsfält som existerar mellan Guds nåd och begäret att sätta oss själva först. Att som bekännande kristen låta detta begär förbli den starkaste drivkraften i livet är att förespråka vad Bonhoeffer kallar för ”billig nåd” och i slutändan är det vad jag tänker mig att Jakobsbrevet varnar för: ”Men inser du inte, tanklösa människa, att tro utan gärningar är utan verkan?” Tron kan allt för ofta och för allt för många förbli abstrakta teorier men om vi vill ta Bibelns ord på allvar så är jag övertygad om att vi måste låta det inkarneras i oss så att det kan leda till substantiell förändring här och nu.

I Romarbrevet, som givetvis är centralt för den här diskussionen, så är Stendahls åsikt att den fundamentala problematik som Paulus adresserar handlar om relationen mellan judar och hedningar i församlingen. Han menar att stora delar av den kyrkliga traditionen gjort sig skyldig till att bortse från denna fråga och istället, likt Luther och Calvin, fokuserat på den egna frälsningen. I centrum av diskussionen står Paulus tal om ”rättfärdiggörelse genom tron” vilket enligt Stendahl bör förstås som en del av Paulus argumentation för att hantera de problem som uppstod då judar och hedningar skulle leva tillsammans och utgöra en gemensam kropp. Han menar att Luther, Calvin och många med dem har sett på läran om ”rättfärdiggörelse genom tro” utifrån ett introspektivt perspektiv och därav missat själva poängen. Han skriver att detta introspektiva, självcentrerade, antropologiska perspektiv är en västerländsk företeelse som inte var närvarande i Paulus tänkevärld utan först blev synligt under 300-talet i Augustinus skrifter.

Ser vi till reformatorerna så hävdar Stendahl att de missförstår Paulus eftersom de tolkar hans uttalanden om tro och gärningar, lagen och evangeliet, samt judar och hedningar inom det ramverk som den sena medeltiden bistod dem med. Det är denna anakronistiska läsning som leder dem att sammankoppla lagen och Torah med en legalistisk förståelse av den judiska soteriologin medan Paulus egentligen skrev för att försöka inkludera hedningarna i den Messianska gemenskapen.

Ofta har det påpekats från Stendahls meningsmotståndare att Paulus våndades över sin egen svaghet vilket man förstått som att Paulus hade ångest över sin egen synd och att han därför skrev för att förklara hur man blir frälst från sin synd. Vad man sagt är med andra ord att Paulus utgick ifrån ett introspektivt perspektiv men det är alltså att missta sig menar Stendahl som till skillnad från Luther och Calvin menar att talet om svaghet och synd bör hållas isär. Stendahls åsikt är att Paulus uppfattade sin svaghet som en av de saker vilka gjorde honom ett med Kristus som korsfästes i sin svaghet. Han vidhåller att det finns vissa frågetecken kring vad Paulus faktiskt menade men säger sig själv tro att det handlade om en sjukdom, något som Paulus då skulle ha förstått som sin egen Golgata. Det viktiga för Stendahl är dock inte att klargöra exakt vad som var Paulus svaghet utan att beskriva hur hans svaghet bör förstås som någonting yttre vilket slutligen går att härleda till Satan.

När Paulus så skriver om kärlek så menar Stendahl att det handlar om enheten i kyrkan och inte om någon ”superdygd.” Det är enheten mellan judar och hedningar som står i centrum av det Paulus skriver och Stendahls förståelse är att Paulus tal om kärlek syftar till att medlemmarna i församlingen alltid ska sätta enheten framför den egna integriteten. Med det menar han inte att integritet är någonting negativt men för att församlingen ska kunna bestå av både judar och hedningar så får inte den egna integriteten vidhållas på enhetens bekostnad.

Klicka här för att förstora bilden.

För att konkretisera Paulus förståelse presenterar Wright Paulus förståelse av skapelse och förbund då han menat att dessa båda är centrala för Paulus sätt att resonera. Genom Guds handlande i Kristus förstår han nämligen att förbundet förnyats och att hela skapelsen är det nya, utökade och (snart) återställda heliga landet. Wright menar att Paulus kommer fram till den här förståelsen genom att läsa om den judiska berättelsen i ljuset av Kristus död och uppståndelse på så vis att de löften Gud gav åt Abraham gått i uppfyllelse i Kristus.

Paulus narrativa förståelse gör enligt Wright att han uppfattar Messias död och uppståndelse som det (oväntade) klimax vilket Gud hela tiden hade planerat för den judiska berättelsen. Konsekvensen av denna uppfattning ledde Paulus till att förstå att ett nytt kapitel nu hade inletts och följaktligen att den judiska förståelsen var i behov av att omdefinieras i ljuset av det. Wright menar med andra ord att den judiska tron på en Gud (monoteism), ett folk (utkorelsen) och en framtid för Guds värld (eskatologin) bevarades hos Paulus men att förståelsen av Gud, folket och landet måste förstås utifrån vad Gud gjort i Kristus.

I centrum av Paulus teologi så finner vi enligt Wright att Gud är trofast till sina löften och att de förverkligas då Kristus dör på korset eftersom det är medlet som Gud använder för att befria folket från fångenskapen de befinner sig i. Jämte Kristus ser Paulus Anden som en agent vilken verkar för att göra det visdomen skulle göra och vad Torah ville göra men inte kunde. På så vis omdefinierar förståelsen av Sonen och Anden den judiska monoteismen. Detta för även med sig att Paulus ser på Guds folk med nya ögon. I Gamla Testamentet och i den judiska litteraturen som skrevs under tiden för det andra templet så är det tydligt att Israel förstod sig själva som speciellt utvalda av Gud. Israel skulle vara Guds särskilda nation och som en del av detta kall hade Gud gett dem lagen att leva efter och landet att leva i.

Wright skriver att de kanoniska skrifterna i Gamla Testamentet ramar in hela berättelsen med hur Guds folk är det gudomliga svaret till ondskans problem. Man tänkte sig att Gud på något sätt skulle använda folket för att omintetgöra ondskan som infekterat hans goda skapelse i allmänhet och människan som skapats som Guds avbild i synnerhet. Tanken var inte att Guds utvalda folk skulle leva för sig själva, de var kallade att vara ett ljus för världen så att alla människor skulle kunna se vad det innebär att verkligen vara människa och som en följd av det vem Gud är. Detta är anledningen till att lagen gavs åt Israel. Problemet som uppenbarar sig i det Gamla Testamentet är emellertid att Israel inte endast var utsedda att vara en del av Guds plan för att rädda världen, de var också en del av orsaken till själva problemet. Trots detta så förstod man det som att Gud skulle vara trofast till sina löften och att den nya skapelsen en dag skulle bli verklighet.

När Paulus så omdefinierar sin förståelse av Gud och hans folk i ljuset av Kristushändelsen så innebar det inte att han förkastade utväljelsen, tvärtom så bekräftade han den. Han förstod det som att Messias representerar sitt folk och att det som är sant om honom också är sant om dem. Han har blivit korsfäst och följaktligen så har även de blivit korsfästa och delar på så vis hans nya liv. Tillhörigheten i Guds folk bygger dock inte längre på judisk etnicitet utan på Messias liv, ett liv i vilket alla nationer nu kan dela på lika villkor. Denna enhet i Kristus skapar alltså en gemenskap i vilken alla nationer är välkomna och det är i det här sammanhanget som läran om ”rättfärdiggörelse genom tro” bör förstås.

Wright menar att det inte i första hand är människans tro på Kristus som är avgörande utan Kristus trofasthet gentemot sin Gudagivna kallelse, dvs. Guds övergripande plan för Israel. Centralt för den här diskussionen är Paulus kontrovers med Petrus i Gal 2.11-21. Paulus syfte är enligt Wright inte att beskriva hur man blir kristen utan vem som tillhör Guds folk och hur detta nya liv ser ut. Guds folk är med andra ord ett folk bestående av både judar och hedningar som förenats med både Gud och varandra genom sin tro på evangeliet om Kristus. Poängen är att det är tron som visar vem som tillhör folket och inte innehavandet av Torah. Paulus förstår denna nya gemenskap i Kristus som den familj Gud lovade Abraham och det är bland annat denna insikt som gör att Paulus förstår att Gud är trofast till sina löften. Paulus vilja att accentuera enheten i församlingen mellan judar och hedningar innebär dock inte att han bortser från individens relation till Gud. Syftet med att människor kallas av evangeliet att vända sig bort från avgudadyrkan och synd för att istället lovprisa Gud är både att de själva ska bli räddade och att de på grund av deras egen frälsning blir en del av den gemenskap som Gud använder för att rädda hela skapelsen.

Temat som leder Paulus teologi om Guds folk framåt är att folket som förnyats av Anden bär på ett förnyat kall till helighet. Tanken är att denna helighet ska definieras av det förnyade hjärtat och inte av lagen. Målsättningen med detta liv är att visa hedningarna vem Gud är. Paulus förstod förnyelsen av förbundet genom Anden som att Guds framtid hade brutit in i nuet och att Guds folk som består av både judar och hedningar utgör Hans eskatologiska folk.

Wright förstår med andra ord att Paulus teologi beskriver hur Gud har lett historien in i en ny tidsålder för att initiera det nya förbundet och plantera frön av den nya skapelsen som sedan är avsedda att växa sig stora som träd. I slutändan så pekar hela denna process fram mot den dag då Gud ställer hela skapelsen till rätta och kallet till helighet innebär således att i Andens kraft leva som om den dagen redan har anlänt.

Det går inte att otvivelaktigen säga vad som är eller vad som inte är, det finns ingen utsiktsplats från vilken vi objektivt kan skåda verkligheten och det finns inga erfarenheter som kan leda till en otolkad kunskap. Våra språk är födda ur skilda kulturella traditioner och sociala omständigheter och är därför begränsade till var och ens eget perspektiv. Vi har inte tillgång till orörd fakta och de berättelser vi använder för att skildra historien är alltid färgade av vem som berättar. Med hjälp av Michael Foucault uppmärksammar Volf hur vår historieskrivning ständigt gör våld mot sitt objekt. Historien skrivs genom att vissa röster får höras medan andras tystas ner:

As historians strive to be neutral and comprehensive, they silence voices that do not fit, exclude differences; as they grasp for universals, they distort particulars.

Foucault menar enligt Volf att vår kunskap alltid är konstruerad för att passa oss själva. Vi förtränger vissa sanningar när vi strävar efter att skydda oss själva och övervinna andra. Det är ett maktspel och det förvränger vår varseblivning så att tillgången till sanningen inte är absolut för någon. Volf ger Foucault rätt när det gäller detta men väljer samtidigt att inte följa honom hela vägen i hans resonemang som slutar med att allas sanning därför är lika sann. Fundamentet för Volf invändning är att det skulle innebära att förövarnas förståelse av sanningen är lika sann som den offren bär på. Effekten av en sådan relativism är en värld i vilken de starkaste kan göra vad de själva önskar samtidigt som de har goda skäl för att göra så eftersom ingen annan har en närmare och mer riktig förståelse av sanningen än de. En sådan värld är inte acceptabel skriver Volf och menar därför att vi måste reflektera kring hur vi använder vår makt på ett riktigt sätt. Medveten om sin egen begränsning förklarar han att hans tankar måste förstås som födda ur den kristna traditionen och dess praktik men tillägger samtidigt att det inte finns några på förhand givna argument till varför människor hemmahörande i andra traditioner inte skulle kunna acceptera dem. Vad han eftersträvar är ett perspektiv som tar hänsyn till den andre. Det ideala skulle givetvis vara att se verkligheten från alla perspektiv, dvs. att dela Guds perspektiv som inte är ett av många utan sanningen kring varje enskilt. Volf menar att detta, trots omöjligheten att lyckas fullt ut, är vad vi bär eftersträva. Det är som en övning och handlar om att ta klivet ur det egna perspektivet för att se och lyssna till den andre och försöka förstå dem och sig själv ur deras perspektiv. Så kan vi försöka jämföra och kontrastera våra egna uppfattningar med andras för att se om vi kan lära oss och ta till oss någonting. Detta kommer givetvis aldrig att leda till en fullständig förståelse kring sanningen men det är en övning som kan hjälpa oss att uppnå ett gemensamt språk och en bättre förståelse av det som tidigare varit okänt.

Without the will to embrace the other there will be no truth between people, and without truth between people there will be no peace.

Möjligheten för att leva fredligt tillsammans i en värld där olika perspektiv och traditioner ryms kräver att sanningen mellan människor blir synlig. Därför menar Volf att sanningen måste belysas genom ord och handling. Att vara ett vittne för sanningen innebär att man gör sanningen känd, givetvis från sitt eget perspektiv men också genom att omfamna den andre och ta hennes röst på allvar för att försöka se verkligheten från flera sidor.

[...]

Den postmoderna invändningen mot kristendomens sanningsanspråk har ofta gjort gällande att det inte finns någon stor sanning som kan greppas av oss människor då våra perspektiv alltid är partikulära. Volf skriver att de som följer denna förståelse hela vägen ofta har väldigt svårt för det dubbla anspråk Jesus yttrar om sanningen i Johannesevangeliets åttonde kapitel: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria (Joh 8:32). Det förefaller som att Jesus djärva uttalande står i polemik med de postmoderna tänkarna då de inte ser någon frihet i en stor sanning utan istället vill dekonstruera den till många små sanningar. Friheten, tänker man sig, finns i att alla människors sanning tillräknas ett värde. Volfs respons innebär att Jesus Kristus är sanningen men att vi inte bör förstå oss själva på samma sätt. Vi tror på Kristus och den tron hjälper oss att inse våra egna brister samt att bli de människor vi är skapade till att vara. Vår tro på Kristus som sanningen innebär därför inte att vi anser oss äga den. Vad Volf vill accentuera är att vi endast kan känna sanningen utifrån vårt eget begränsade och korrupta perspektiv, eller för att använda Paulus ord: Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. (1 Kor 13:12)

Med denna argumentation som grund lägger Volf fram två stycken viktiga punkter. Den första innebär att sanningen betyder mer än det egna jaget. Kristus korsfästes som ett vittne för sanningen och genom att vägra sätta sig själv över sanningen så blev han världens frälsare. Effekten av att göra det motsatta, dvs. att sätta sig själv över sanningen, innebär att den andre exkluderas och värst av alla drabbas då med all sannolikhet de fattiga, utsatta och svaga. Den andra punkten beskriver att den andres jag betyder mer än den egna sanningen. Som kristen måste jag vara villig att förneka mig själv för att ge plats åt sanningen men jag får aldrig offra den andre för min sannings skull. Volf beskriver hur Kristus kom och proklamerade Guds rike genom att vägra att ta till våld för att övertyga dem som förnekade hans anspråk. Guds rike är fredens rike och kan därför inte vila på ett fundament konstruerat av våld. Den som vill leva för sanningen måste därför göra så utan att använda våld som sitt redskap eftersom en sanning som försvaras med våld alltid kommer exkludera den andre.

Vad kan vi då göra åt sekulariseringen? Enligt Torsten Åhman råder ingen tvekan om att det behövs en radikal förändring. En förändring som inte innebär att göra avkall på det vi tror på, snarare dra den till sin spets och se vad den egentligen går ut på [...] Svenska folket behöver förstå att kristen tro handlar om frihet.

Efter att ha läst igenom artikeln (som givetvis är en sammanfattning av vad Åhman sa) så är jag till viss del villig att hålla med om hans analys att kyrkan har stora problem med bilden det svenska folket har av den. Historiskt sett så har kyrkan varit nära knuten till makten och det gör att den frihet som predikats varit svår att relatera till det kyrkliga livet då det snarare förknippats med bundenhet. Faktum är att det förminskade kyrkodeltagandet i västvärlden syns allra tydligast i just de länder som haft ett statskyrkosystem (exempelvis Sverige och England) medan länder som likt USA haft en striktare separation mellan kyrka och stat generellt sett inte upplevt samma negativa utveckling.

Det finns emellertid en brist i Åhmans resonemang och det handlar om förståelsen av begreppet sekularisering. Visserligen nämns det att ordet är mångfacetterat men beskrivningen han lägger fram är allt för enkel för att göra det rättvisa. Åhman beskriver sekularisering som att religion förlorar i betydelse i folks medvetande och det är givetvis sant att det är en aspekt av vad ordet kan innebära men som jag ser det är beskrivningen väldigt fattig. Vidare menar jag att om det är vad sekularisering innebär så är inte Sverige speciellt sekulärt.

Sekulariseringsprocesser kan ske på flera olika nivåer och vad som rör sig i folks medvetande är en av dem men vi kan även beskriva exempelvis kyrkans förlorade politiska makt med samma term. Ser vi på sekularisering utifrån det senare perspektivet så råder det ingen tvekan om att Sverige blivit ett allt mer sekulärt land men om vi resonerar kring vad som rör sig i människors sinnen så tror jag att vi nuförtiden istället bör tala om en rörelse i motsatt riktning. Det går att säga mycket om det här och det finns många fler aspekter av både termen sekularisering och utvecklingen i Sverige att ta i beaktande för att en rimlig analys ska framträda. Klart står dock att allmänhetens uppfattning om kyrkan inte sällan är väldigt negativ. Åhmans analys förklarar detta som en form av historisk baksmälla och som jag tidigare sagt tror jag att det finns en hel del sanning i den beskrivningen, jag anser dock inte att den ger oss en fullständig bild då jag uppfattar många av kyrkans problem som direkt knutna till oss som lever i den idag – ett av dem är rimligtvis vår ovilja att vara självkritiska…

***

Relaterad bloggpost: Kyrkan som Kristi Kropp (Om att kyrkan till viss del förlorat sin förståelse av vad det innebär att vara Kristi kropp)

Relaterade artiklar: 45% av svenskarna tror på Gud (Dagen), Känslosam debatt om den sekulära staten (Dagen)

Den amerikanske teologen och etikern Stanley Hauerwas vid Duke Divinity School skriver i predikosamlingen A Cross-Shattered Church:

Det teologiska arbetet, grunden för den trofasta predikan, är med John Howard Yoders ord, att ”arbeta med ord i ljuset av tron.” Om sådant arbete är väl utfört kommer höraren eller läsaren av predikan tänka att det som sägs eller skrivs förefaller sanningsenligt. Att känna igen det som yttras som en sanningsenlig beskrivning betyder att det som sägs kan identifieras som ett ärligt uttryck som tar hänsyn till livets komplexitet. Utmaningen är att visa hur teologiska påståenden, orden som måste användas för att tala om Gud, är nödvändiga om det som sägs är en ärlig beskrivning av livets komplexitet. Det största sveket mot teologin följer när teologen eller predikanten är rädd att orden de använder inte är nödvändiga eftersom kyrkan inte längre förstås som nödvändig för relationen med Gud. Resultatet är allt för ofta att predikan förväxlas med underhållning eller bombastiskt tal. (Hauerwas, Stanley. A Cross-Shattered Church. s17. Min översättning)

Att tala om Gud är en svår uppgift eftersom orden vi använder aldrig kan omfatta hela sanningen. Det är omöjligt att med hjälp av språket fånga sanningen om Gud eftersom han alltid är större än vad ord kan uttrycka och vi måste därför inse vår begränsning och förstå hur våra läror och doktriner aldrig kan vara mer än traditionsbundna och kontextuellt formade vägvisare som pekar mot Gud. Denna och andra mänskliga svagheter till trots så har Gud valt att uppenbara sig själv i världen genom det mänskliga. Dels ser vi det i beskrivningen skapelseberättelsen ger av människan som Guds avbild och än tydligare blir det i Nya Testamentet då den andra personen i treenigheten – Jesus Kristus – intar mänsklig gestalt.

I prologen till Johannesevangeliet läser vi om Kristus: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till […] Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. (Joh 1:1-3, 1:16-18)

Ordet blev kött och så uppenbarar sig Gud i världen för mänskligheten och därför tänker jag, likt Haeurwas, att det måste finnas en förväntan i predikan på att Gud uppenbarar sig i orden som proklameras. På samma sätt som vi bör förvänta oss att Kristus är verklig och närvarande då vi tar emot nattvarden så behöver vi, tror jag, förvänta oss att Kristus är närvarande i ordet när det predikas. Bär vi inte på den förväntan så är predikan inte någonting annat än ett tal och kyrkans roll som ett alternativ till världen åsidosätts på så vis eftersom de ord som uttalas till församlingen från predikstolen inte skiljer sig nämnvärt från vilket annat tal som helst. Visserligen kan det tyckas som att den moral som beskrivs i dessa tal kan vara god men varför spendera sin lediga tid i kyrkan för att lyssna till någon som säger att man ska behandla varandra väl när det (för de allra flesta av oss) redan är en självklarhet.

Kyrkan bär på självförståelsen att den är ett alternativ till världen och om vi vill att den självförståelsen ska vara adekvat så är jag övertygad om att den måste innefatta en insikt kring vad det innebär att vara Kristi kropp på jorden. Utan den insikten förblir vi endast en av alla andra världsliga gemenskaper. Ett problem vilket ur mitt perspektiv förefaller vara fundamentalt inom dagens kyrka är att modernismen med dess upplysningsideal förändrat vårt sätt att resonera. Det finns givetvis positiva effekter av modernismen i både samhället och i kyrkan men en negativ följd av detta upplysta tänkande är att vi rört oss allt mer mot en deistisk förståelse av Gud. Detta är som sagt en effekt av den rådande världsbilden men det är en förståelse som står i stark kontrast till vad Bibeln uppenbarar för oss. Bibelns Gud är inte deistisk snarare verkar det som att Skaparen av himmel och jord beskrivs som både närvarande och verksam i det vi förstår som naturligt. Låt mig ge två exempel:

• I skapelseberättelsen kan vi läsa hur Gud sade [att] Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter. Och det blev så. (1 Mos 1:24)
• [T]y i [Kristus] skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. (Kol 1:16-17)

Som bägge dessa bibelord visar är den modernistiska distinktionen mellan naturligt och övernaturligt frånvarande. Än tydligare blir detta om vi, likt ovan, reflekterar kring den kristna traditionens förståelse att Gud uppenbarar sig själv i det mänskliga.

Vänder vi nu blicken mot kyrkan och funderar kring vår situation i samhället i ljuset av den problematik jag nu kortfattat målat upp så tänker jag att det finns väldigt mycket att säga. Vi kan låtsas att allting är väl i kyrkan idag men sanningen är att kyrkans plats i Sverige (och västvärlden) har förskjutits allt mer åt sidan och som jag ser det bör vi fundera kring varför det har blivit så. Det finns goda skäl att ifrågasätta den klassiska sekulariseringsteorin och jag tror inte att människor är mindre intresserade av Gud idag än de var för femtio eller hundra år sedan. Jag märker det när jag möter människor utanför kyrkan; intresset för Gud och andlighet är stort. Även medias och konstens sätt att lyfta fram religion belyser detta. Men samtidigt som tron på Gud intresserar väldigt många människor så är kyrkan ofta ointressant för dem och jag tror inte att det är någonting vi kan lasta Gud för, snarare ger detta faktum skäl för självrannsakan.

Det här är inte en kritik som jag riktar specifikt mot er som sitter här idag. Snarare bör det jag säger förstås som en kritik mot kyrkan som formuleras av mig som finns i den och som syftar till att få oss att gemensamt reflektera kring varför situationen ser ut som den gör. Det är lätt att lägga skulden för kyrkans förlorade plats i samhället på någon annan men jag tror att vi gör rätt om vi funderar kring vår egen del i det hela.

Problemet jag tycker mig se handlar till stor del om att vi som kyrka förlorat vår förståelse kring vad Bibeln lär om Gud och Hans delaktighet i världen och följaktligen i våra liv. Den dualism som jag nämnt har placerat Gud långt borta och lett oss att se Gud som frånvarande och inaktiv. Det i sin tur har gjort att vi förlorat en fundamental dimension av vår förståelse kring vad det innebär att vara Kristi kropp på jorden.

Den kristna traditionens förståelse av vem Gud är beskriver Honom som aktiv och verksam i och genom våra liv. Det är givetvis tillåtet att förstå Gud på annat sätt men om vi vill lyssna till hur Bibelns författare tänkte så ser jag inte att det finns några andra alternativ. Frågan som jag vill att vi nu med Bibelns hjälp tar oss an handlar om innebörden i beskrivningen av kyrkan som Kristi kropp. I 1 Kor 12:12-14 skriver Paulus:

Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.

Det finns givetvis en nära koppling mellan dessa verser och den händelse som utspelar sig i Apostlagärningarnas andra kapitel där vi kan läsa hur Guds Ande uppfyller lärjungarna i Jerusalem vilket leder till att de börjar tala främmande språk. Tillresta judar från andra språkgrupper hör sina språk talas och det förefaller med all tydlighet som att den språkförbistring som beskrivs i berättelsen om Babels torn i första mosebokens elfte kapitel har läkts. Jag tror emellertid inte att det som sker i Jerusalem bör förstås som en tillbakagång till hur det var före Babel eftersom vi kan läsa att de då var ett enda folk och att de alla talade samma språk. (1 Mos 11:6) Vad berättelsen i Apostlagärningarna förtäljer är att människor med olika kulturer, traditioner och språk förenas med varandra i Kristus genom Anden. (Apg 2:1-13)

Människan är skapad för att leva i relationer. Det är, tror jag, en av de fundamentala lärdomarna vi kan utläsa ur skapelseberättelsen. Vi är skapade för att höra samman och synden är, väldigt enkelt beskrivet, att ta avstånd från de relationer vi är skapade att leva i. Att bli frälst handlar därför väldigt grundläggande om att befrias från den inåtvändhet som håller människan bunden till sig själv för att träda in i de relationer som vi är skapade för att leva i. Det är så vi verkligen blir befriade från syndens grepp om oss.

Att bli en del av Kristi kropp handlar därför om enhet. Tänk exempelvis på vad Paulus skriver i Efesierbrevet 4:15: [L]åt oss i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus. Han låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek.

Det är i Kristus som vi hålls samman och jag tror att det här är en förståelse de flesta som kallar sig kristna accepterar som sann. Att vara kristen handlar emellertid inte om att acceptera det här som en förnuftsmässig idé, snarare innebär det kristna livet att möta och förvandlas av Honom som lärorna vi formulerar pekar mot. Allt för ofta så ses kristendom som en samling idéer man gör ett rationellt ställningstagande för eller mot. Det är intressant i sig och man kan diskutera vem det är som sätter standarden för vad som bör uppfattas som rationellt, men min poäng är att den kristna tron ytterst sett bör förstås som ett sätt att leva. I vår kultur så talar vi ofta om empiriska bevis. Vi vill se för att kunna tro och vad vi är ute efter är en tro som är rationellt hållbar enligt vår egen kulturella kontext. Den tidigare nämnde Stanley Hauerwas skriver:

Vi säger att ”se är att tro” men då det handlar om Gud verkar det snarare som att ”tro är att se.” Men att tro innebär inte att vi måste acceptera tjugotre osannolika påståenden före frukost. Snarare betyder tro att vi blivit förvandlade till att delta i ett sätt att leva som förefaller obegripligt om Jesus inte är vår Herre och vår Gud.  (Hauerwas, Stanley. s29. Min översättning)

Vår kulturella kontext vill formulera förnuftiga idéer och för många som bekänner sig som kristna är detta i stora drag vad den kristna tron handlar om. Jag tror att detta är en starkt bidragande orsak till att kyrkan mist sin attraktionskraft i samhället. När Hauerwas skriver ”då det handlar om Gud” menar han att det är vad Bibeln uttrycker om tron. Bibeln lär med andra ord att den kristna tron innebär att man blivit förvandlad och att det liv som följer vore otänkbart om Jesus inte är vår Herre och vår Gud. Det är, tror jag, vad den kristna tron egentligen handlar om. Det betyder emellertid inte att våra ord, formuleringar och doktriner är substanslösa, inte heller betyder det att den kristna tron är irrationell eller att talet om Gud är tomt eller meningslöst. Vad jag säger är endast att våra ord pekar mot Gud och delaktighet i ett gemensamt liv med Honom.

När jag säger ”ett gemensamt liv med Honom” syftar jag till den enhet som Paulus talar om som Kristi kropp. Det är en gemenskap som bygger på att olika människor med sina partikulära traditioner, kulturer och språk har fogats samman i Kristus. Kyrkans liv som Kristi kropp bör därför efterlikna Jesus och det är vad vi vanligtvis brukar beskriva som ett liv i efterföljelse eller lärjungaskap. Frågan är om det verkligen är så att kyrkan ser ut som Jesus. När vi läser om Hans liv så kan vi se att människor drogs till honom, eller så tog de kraftigt avstånd honom. Jesus kallade människor till ett liv i efterföljelse och reaktionerna var kraftiga. Så är det sällan med dagens kyrka. Många är idag likgiltiga till kyrkan eftersom vi inte är utmärkande; vi står sällan för någonting som skiljer sig från det budskap världen proklamerar. Visst finns det undantag och jag menar inte att kyrkan ska anstränga sig för att vara obekväm för sakens skull. Min poäng är endast att vi sällan får de reaktioner Jesus fick. Mins att han faktiskt blev korsfäst.

Om Kristi kropp bör se ut som Kristus så är det rimligtvis någonting som saknas. Den modernistiska förklaringen att kristen tro är en idé och att kyrkan bör vara stum och handlingsförlamad utanför de egna väggarna förefaller ha satt standarden för hur vi tänker kring oss själva, men som vi har sett bör vi inte förstå tron som en idé utan som ett liv.

Jakob skriver i det andra kapitlet och den tjugonde versen av sitt brev: [I]nser du inte, tanklösa människa, att tro utan gärningar är utan verkan? Jag tror att det är väldigt relevanta ord för dagens kyrka – för vad är tron på Kristus uppståndelse om den enbart är en idé som vi rationellt accepterar? Att tro på Kristus uppståndelse måste handla om att leva ett liv som är format av den. Uppståndelsen är någonting som har hänt och den pekar fram mot den dag då hela skapelsen ska bli gjord ny. (Upp 21-22) Att tro på Kristus uppståndelse är att leva ett liv format av den då Guds rike bryter in i den här världen genom de människor som dött och uppstått med Honom. (Gal 2:19-21, 1 Kor 15) Det är ett sådant liv vi är kallade till och det är vad som menas med att vara ett vittne för Guds rike. Hauerwas skriver:

Evangeliet blir känt genom att en person berättar det för en annan. En person måste berätta för en annan eftersom evangeliet är en berättelse. Det finns ingen sanning eller sammanfattning av berättelsen som kan separeras från själva berättelsen. Närmare bestämt är evangeliet berättelsen om Jesus, Israels Messias, och det är en berättelse som är känd enbart för att den har blivit berättad och återberättad genom vittnen över tid och rum. Vidare så har dessa vittnen faktiskt blivit en del av berättelsen på så vis att berättaren och berättelsen har blivit ett. (Hauerwas, Stanley. s47. Min översättning)

Vi som kyrka är en del av berättelsen om Jesus Kristus och genom våra liv så fortsätter vi att berätta den. Paulus beskriver kyrkan som Kristi kropp och genom att leva och verka som en del av berättelsen om Kristus låter vi Ordet inkarneras i våra liv. Så lever vi liv som vittnar om det våra egna ord inte kan uttrycka och pekar mot Ordet som är vårt ursprung och vår framtid. Vi kan inte ge en precis beskrivning av vad tiden som kommer innebär men vi kan låta Ordet som Gud uppenbarat i Skriften slå rot inom oss och låta det förvandla oss så att vi lever liv som representerar det rike som kom till vår värld i Kristus och som en dag ska omfatta hela skapelsen. Guds rike ser ut som Kristus och om kyrkan är Kristi kropp så följer att kyrkan bör representera och se ut som Guds rike. Livet i efterföljelse pekar med andra ord framåt samtidigt som det är en effekt av vad som redan har hänt.

För att återknyta detta till predikans inledning så vill jag säga att det är av yttersta vikt att vi som kyrka förväntar oss att Gud är närvarande i orden när de predikas i församlingen. Gud är inte distanserad och passiv, Han är närvarande och aktiv. Det är en sanning som den kristna traditionen har lärt men som till stor del verkar ha gått förlorad då kyrkans sätt att resonera allt för mycket påverkats av den sociokulturella kontext vi befinner oss i. Vill vi vara ett alternativ till världen och representera Guds rike i den så är jag övertygad om att vi behöver vända tillbaka och förvänta oss Guds närvaro och aktiva handlande i och genom våra liv som Kristi kropp på jorden.