Kyrkan som Kristi Kropp

Predikan i Korskyrkan, Borås. 2011-07-03

Den amerikanske teologen och etikern Stanley Hauerwas vid Duke Divinity School skriver i predikosamlingen A Cross-Shattered Church:

Det teologiska arbetet, grunden för den trofasta predikan, är med John Howard Yoders ord, att ”arbeta med ord i ljuset av tron.” Om sådant arbete är väl utfört kommer höraren eller läsaren av predikan tänka att det som sägs eller skrivs förefaller sanningsenligt. Att känna igen det som yttras som en sanningsenlig beskrivning betyder att det som sägs kan identifieras som ett ärligt uttryck som tar hänsyn till livets komplexitet. Utmaningen är att visa hur teologiska påståenden, orden som måste användas för att tala om Gud, är nödvändiga om det som sägs är en ärlig beskrivning av livets komplexitet. Det största sveket mot teologin följer när teologen eller predikanten är rädd att orden de använder inte är nödvändiga eftersom kyrkan inte längre förstås som nödvändig för relationen med Gud. Resultatet är allt för ofta att predikan förväxlas med underhållning eller bombastiskt tal. (Hauerwas, Stanley. A Cross-Shattered Church. s17. Min översättning)

Att tala om Gud är en svår uppgift eftersom orden vi använder aldrig kan omfatta hela sanningen. Det är omöjligt att med hjälp av språket fånga sanningen om Gud eftersom han alltid är större än vad ord kan uttrycka och vi måste därför inse vår begränsning och förstå hur våra läror och doktriner aldrig kan vara mer än traditionsbundna och kontextuellt formade vägvisare som pekar mot Gud. Denna och andra mänskliga svagheter till trots så har Gud valt att uppenbara sig själv i världen genom det mänskliga. Dels ser vi det i beskrivningen skapelseberättelsen ger av människan som Guds avbild och än tydligare blir det i Nya Testamentet då den andra personen i treenigheten – Jesus Kristus – intar mänsklig gestalt.

I prologen till Johannesevangeliet läser vi om Kristus: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till […] Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. (Joh 1:1-3, 1:16-18)

Ordet blev kött och så uppenbarar sig Gud i världen för mänskligheten och därför tänker jag, likt Haeurwas, att det måste finnas en förväntan i predikan på att Gud uppenbarar sig i orden som proklameras. På samma sätt som vi bör förvänta oss att Kristus är verklig och närvarande då vi tar emot nattvarden så behöver vi, tror jag, förvänta oss att Kristus är närvarande i ordet när det predikas. Bär vi inte på den förväntan så är predikan inte någonting annat än ett tal och kyrkans roll som ett alternativ till världen åsidosätts på så vis eftersom de ord som uttalas till församlingen från predikstolen inte skiljer sig nämnvärt från vilket annat tal som helst. Visserligen kan det tyckas som att den moral som beskrivs i dessa tal kan vara god men varför spendera sin lediga tid i kyrkan för att lyssna till någon som säger att man ska behandla varandra väl när det (för de allra flesta av oss) redan är en självklarhet.

Kyrkan bär på självförståelsen att den är ett alternativ till världen och om vi vill att den självförståelsen ska vara adekvat så är jag övertygad om att den måste innefatta en insikt kring vad det innebär att vara Kristi kropp på jorden. Utan den insikten förblir vi endast en av alla andra världsliga gemenskaper. Ett problem vilket ur mitt perspektiv förefaller vara fundamentalt inom dagens kyrka är att modernismen med dess upplysningsideal förändrat vårt sätt att resonera. Det finns givetvis positiva effekter av modernismen i både samhället och i kyrkan men en negativ följd av detta upplysta tänkande är att vi rört oss allt mer mot en deistisk förståelse av Gud. Detta är som sagt en effekt av den rådande världsbilden men det är en förståelse som står i stark kontrast till vad Bibeln uppenbarar för oss. Bibelns Gud är inte deistisk snarare verkar det som att Skaparen av himmel och jord beskrivs som både närvarande och verksam i det vi förstår som naturligt. Låt mig ge två exempel:

• I skapelseberättelsen kan vi läsa hur Gud sade [att] Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter. Och det blev så. (1 Mos 1:24)
• [T]y i [Kristus] skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. (Kol 1:16-17)

Som bägge dessa bibelord visar är den modernistiska distinktionen mellan naturligt och övernaturligt frånvarande. Än tydligare blir detta om vi, likt ovan, reflekterar kring den kristna traditionens förståelse att Gud uppenbarar sig själv i det mänskliga.

Vänder vi nu blicken mot kyrkan och funderar kring vår situation i samhället i ljuset av den problematik jag nu kortfattat målat upp så tänker jag att det finns väldigt mycket att säga. Vi kan låtsas att allting är väl i kyrkan idag men sanningen är att kyrkans plats i Sverige (och västvärlden) har förskjutits allt mer åt sidan och som jag ser det bör vi fundera kring varför det har blivit så. Det finns goda skäl att ifrågasätta den klassiska sekulariseringsteorin och jag tror inte att människor är mindre intresserade av Gud idag än de var för femtio eller hundra år sedan. Jag märker det när jag möter människor utanför kyrkan; intresset för Gud och andlighet är stort. Även medias och konstens sätt att lyfta fram religion belyser detta. Men samtidigt som tron på Gud intresserar väldigt många människor så är kyrkan ofta ointressant för dem och jag tror inte att det är någonting vi kan lasta Gud för, snarare ger detta faktum skäl för självrannsakan.

Det här är inte en kritik som jag riktar specifikt mot er som sitter här idag. Snarare bör det jag säger förstås som en kritik mot kyrkan som formuleras av mig som finns i den och som syftar till att få oss att gemensamt reflektera kring varför situationen ser ut som den gör. Det är lätt att lägga skulden för kyrkans förlorade plats i samhället på någon annan men jag tror att vi gör rätt om vi funderar kring vår egen del i det hela.

Problemet jag tycker mig se handlar till stor del om att vi som kyrka förlorat vår förståelse kring vad Bibeln lär om Gud och Hans delaktighet i världen och följaktligen i våra liv. Den dualism som jag nämnt har placerat Gud långt borta och lett oss att se Gud som frånvarande och inaktiv. Det i sin tur har gjort att vi förlorat en fundamental dimension av vår förståelse kring vad det innebär att vara Kristi kropp på jorden.

Den kristna traditionens förståelse av vem Gud är beskriver Honom som aktiv och verksam i och genom våra liv. Det är givetvis tillåtet att förstå Gud på annat sätt men om vi vill lyssna till hur Bibelns författare tänkte så ser jag inte att det finns några andra alternativ. Frågan som jag vill att vi nu med Bibelns hjälp tar oss an handlar om innebörden i beskrivningen av kyrkan som Kristi kropp. I 1 Kor 12:12-14 skriver Paulus:

Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.

Det finns givetvis en nära koppling mellan dessa verser och den händelse som utspelar sig i Apostlagärningarnas andra kapitel där vi kan läsa hur Guds Ande uppfyller lärjungarna i Jerusalem vilket leder till att de börjar tala främmande språk. Tillresta judar från andra språkgrupper hör sina språk talas och det förefaller med all tydlighet som att den språkförbistring som beskrivs i berättelsen om Babels torn i första mosebokens elfte kapitel har läkts. Jag tror emellertid inte att det som sker i Jerusalem bör förstås som en tillbakagång till hur det var före Babel eftersom vi kan läsa att de då var ett enda folk och att de alla talade samma språk. (1 Mos 11:6) Vad berättelsen i Apostlagärningarna förtäljer är att människor med olika kulturer, traditioner och språk förenas med varandra i Kristus genom Anden. (Apg 2:1-13)

Människan är skapad för att leva i relationer. Det är, tror jag, en av de fundamentala lärdomarna vi kan utläsa ur skapelseberättelsen. Vi är skapade för att höra samman och synden är, väldigt enkelt beskrivet, att ta avstånd från de relationer vi är skapade att leva i. Att bli frälst handlar därför väldigt grundläggande om att befrias från den inåtvändhet som håller människan bunden till sig själv så att hon istället kan träda in i de relationer som vi alla är skapade för att leva i. Det är så vi verkligen blir befriade från syndens grepp om oss.

Att bli en del av Kristi kropp handlar därför om enhet. Tänk exempelvis på vad Paulus skriver i Efesierbrevet 4:15: [L]åt oss i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus. Han låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek.

Det är i Kristus som vi hålls samman och jag tror att det här är en förståelse de flesta som kallar sig kristna accepterar som sann. Att vara kristen handlar emellertid inte om att acceptera det här som en förnuftsmässig idé, snarare innebär det kristna livet att möta och förvandlas av Honom som lärorna vi formulerar pekar mot. Allt för ofta så ses kristendom som en samling idéer man gör ett rationellt ställningstagande för eller mot. Det är intressant i sig och man kan diskutera vem det är som sätter standarden för vad som bör uppfattas som rationellt, men min poäng är att den kristna tron ytterst sett bör förstås som ett sätt att leva. I vår kultur så talar vi ofta om empiriska bevis. Vi vill se för att kunna tro och vad vi är ute efter är en tro som är rationellt hållbar enligt vår egen kulturella kontext. Den tidigare nämnde Stanley Hauerwas skriver:

Vi säger att ”se är att tro” men då det handlar om Gud verkar det snarare som att ”tro är att se.” Men att tro innebär inte att vi måste acceptera tjugotre osannolika påståenden före frukost. Snarare betyder tro att vi blivit förvandlade till att delta i ett sätt att leva som förefaller obegripligt om Jesus inte är vår Herre och vår Gud.  (Hauerwas, Stanley. s29. Min översättning)

Vår kulturella kontext vill formulera förnuftiga idéer och för många som bekänner sig som kristna är detta i stora drag vad den kristna tron handlar om. Jag tror att detta är en starkt bidragande orsak till att kyrkan mist sin attraktionskraft i samhället. När Hauerwas skriver ”då det handlar om Gud” menar han att det är vad Bibeln uttrycker om tron. Bibeln lär med andra ord att den kristna tron innebär att man blivit förvandlad och att det liv som följer vore otänkbart om Jesus inte är vår Herre och vår Gud. Det är, tror jag, vad den kristna tron egentligen handlar om. Det betyder emellertid inte att våra ord, formuleringar och doktriner är substanslösa, inte heller betyder det att den kristna tron är irrationell eller att talet om Gud är tomt eller meningslöst. Vad jag säger är endast att våra ord pekar mot Gud och delaktighet i ett gemensamt liv med Honom.

När jag säger ”ett gemensamt liv med Honom” syftar jag till den enhet som Paulus talar om som Kristi kropp. Det är en gemenskap som bygger på att olika människor med sina partikulära traditioner, kulturer och språk har fogats samman i Kristus. Kyrkans liv som Kristi kropp bör därför efterlikna Jesus och det är vad vi vanligtvis brukar beskriva som ett liv i efterföljelse eller lärjungaskap. Frågan är om det verkligen är så att kyrkan ser ut som Jesus. När vi läser om Hans liv så kan vi se att människor drogs till honom, eller så tog de kraftigt avstånd honom. Jesus kallade människor till ett liv i efterföljelse och reaktionerna var kraftiga. Så är det sällan med dagens kyrka. Många är idag likgiltiga till kyrkan eftersom vi inte är utmärkande; vi står sällan för någonting som skiljer sig från det budskap världen proklamerar. Visst finns det undantag och jag menar inte att kyrkan ska anstränga sig för att vara obekväm för sakens skull. Min poäng är endast att vi sällan får de reaktioner Jesus fick. Mins att han faktiskt blev korsfäst.

Om Kristi kropp bör se ut som Kristus så är det rimligtvis någonting som saknas. Den modernistiska förklaringen att kristen tro är en idé och att kyrkan bör vara stum och handlingsförlamad utanför de egna väggarna förefaller ha satt standarden för hur vi tänker kring oss själva, men som vi har sett bör vi inte förstå tron som en idé utan som ett liv.

Jakob skriver i det andra kapitlet och den tjugonde versen av sitt brev: [I]nser du inte, tanklösa människa, att tro utan gärningar är utan verkan? Jag tror att det är väldigt relevanta ord för dagens kyrka – för vad är tron på Kristus uppståndelse om den enbart är en idé som vi rationellt accepterar? Att tro på Kristus uppståndelse måste handla om att leva ett liv som är format av den. Uppståndelsen är någonting som har hänt och den pekar fram mot den dag då hela skapelsen ska bli gjord ny. (Upp 21-22) Att tro på Kristus uppståndelse är att leva ett liv format av den då Guds rike bryter in i den här världen genom de människor som dött och uppstått med Honom. (Gal 2:19-21, 1 Kor 15) Det är ett sådant liv vi är kallade till och det är vad som menas med att vara ett vittne för Guds rike. Hauerwas skriver:

Evangeliet blir känt genom att en person berättar det för en annan. En person måste berätta för en annan eftersom evangeliet är en berättelse. Det finns ingen sanning eller sammanfattning av berättelsen som kan separeras från själva berättelsen. Närmare bestämt är evangeliet berättelsen om Jesus, Israels Messias, och det är en berättelse som är känd enbart för att den har blivit berättad och återberättad genom vittnen över tid och rum. Vidare så har dessa vittnen faktiskt blivit en del av berättelsen på så vis att berättaren och berättelsen har blivit ett. (Hauerwas, Stanley. s47. Min översättning)

Vi som kyrka är en del av berättelsen om Jesus Kristus och genom våra liv så fortsätter vi att berätta den. Paulus beskriver kyrkan som Kristi kropp och genom att leva och verka som en del av berättelsen om Kristus låter vi Ordet inkarneras i våra liv. Så lever vi liv som vittnar om det våra egna ord inte kan uttrycka och pekar mot Ordet som är vårt ursprung och vår framtid. Vi kan inte ge en precis beskrivning av vad tiden som kommer innebär men vi kan låta Ordet som Gud uppenbarat i Skriften slå rot inom oss och låta det förvandla oss så att vi lever liv som representerar det rike som kom till vår värld i Kristus och som en dag ska omfatta hela skapelsen. Guds rike ser ut som Kristus och om kyrkan är Kristi kropp så följer att kyrkan bör representera och se ut som Guds rike. Livet i efterföljelse pekar med andra ord framåt samtidigt som det är en effekt av vad som redan har hänt.

För att återknyta detta till predikans inledning så vill jag säga att det är av yttersta vikt att vi som kyrka förväntar oss att Gud är närvarande i orden när de predikas i församlingen. Gud är inte distanserad och passiv, Han är närvarande och aktiv. Det är en sanning som den kristna traditionen har lärt men som till stor del verkar ha gått förlorad då kyrkans sätt att resonera allt för mycket påverkats av den sociokulturella kontext vi befinner oss i. Vill vi vara ett alternativ till världen och representera Guds rike i den så är jag övertygad om att vi behöver vända tillbaka och förvänta oss Guds närvaro och aktiva handlande i och genom våra liv som Kristi kropp på jorden.