Pastor Jean Kabuidibuidi

Det är med sorg som jag de senaste dagarna tagit del av utvecklingen rörande deportationen av Pastor Jean Kabuidibuidi till Demokratiska Republiken Kongo – landet han tidigare tvingats fly på grund av hans kritik av den styrande regimen. Detta är givetvis inte första gången som den aktuella problematiken gjort sig synlig de senaste åren men sällan, för att inte säga aldrig, har Migrationsverkets agerande varit smutsigare än i fallet Pastor Jean. Trots högljudda protester från vänner, församlingssyskon och människorättsaktivister så visades ingen hänsyn till de personliga omständigheter som från första början hade tvingat Jean och hans familj att fly till Sverige. Istället valde man den 23 februari att kallt ignorera alla de som försökte väcka uppmärksamhet kring den livshotande situation som råder för honom i Kongo. Kalle Larsson skriver på SVTdebatt:

[I] Sverige blev han bemött med misstro och ifrågasättanden. Migrationsverket trodde inte att det var någon större fara och beslutade att han skulle skickas tillbaka. Domstolen likaså. Myndigheterna tycker att han kan skickas tillbaka utan att riskera förföljelse, utan fara. Deras svar till Jean är att hans rädsla för gripande och tortyr är ogrundade och överdrivna. Han skall kastas ut, helt enkelt. Ännu en i raden av människor som bara skall härifrån så snabbt det går, och utan att myndigheterna egentligen har något som helst ansvar för att följa upp vad som händer med honom i hemlandet . . . Och de har verkligen ansträngt sig för att kasta ut honom. Gång på gång har de försökt. Jean har fått handbojor. Fotbojor. Kedjats fast. Tvingats in i transportbil. På flygplan. Blivit slagen. Förnedrats. Av svensk polis.

Pastor Jean satt frihetsberövad i förvaret i Flen under 130 dagar före det att han under stort hemlighetsmakeri tvingades lämna Sverige och nu befinner han sig alltså i Kongo. De senaste dagarna så har det florerat fragmentariska uppgifter på olika bloggar och Twitter kring hans situation och det har varit allt annat än munter läsning. Direkt efter att den svenska polisen, enligt Stefan Swärd, betalat för att få in Jean i Kongo så greps han på flygplatsen och fördes till ett privat fängelse där han senare blev utsatt för misshandel och tortyr. Swärds mutanklagelser motsägs visserligen av Sven-Åke Eriksson vid gränspolisen men även om Swärds information är bristfällig så gör det inte saken mycket vackrare. Lyckligtvis så har ett framgångsrikt fritagningsförsök genomförts och Jean befinner sig just nu på fri fot men faran är långt ifrån över då han ju befinner sig i ett land han tidigare känt ett alarmerande behov att fly ifrån. I lördags så skrev jag till Migrationsverket rörande dessa händelser och fick tidigare i dag detta svar:

Migrationsverket anser att den allmänna situationen i Demokratiska Republiken Kongo inte utgör grund för asyl. En individuell bedömning måste därför görs i varje enskilt ärende. Om handläggningen visar att personen inte behöver skydd beviljas ej asyl i Sverige.

Frågan som fortfarande upptar en stor del av mina tankar är vad det då är som krävs för att beviljas asyl i Sverige? Vilka individuella omständigheter kan om möjligt anses legitima om inte Jeans är det? Det är en skam för vårt land att våra myndigheter behandlar en människa på det här viset och jag sörjer då jag tänker på i vilken riktning vår immigrationspolitik nu verkar vara på väg. På sikt hoppas jag att denna trend kan brytas men för att så ska ske måste det mer till än att endast våra politiker genomgår en riktningsförändring. Vi som samhällsmedborgare kan inte gömma oss från ansvar då vårt lands politik i lika hög grad speglar oss som dem vi röstat in i riksdagen. Men nu, idag, så krävs det att människor i maktpositioner agerar för att på ett tryggt sätt föra Pastor Jean hem till Sverige igen. Det ansvaret får inte läggas på enskilda medborgare. Tyvärr är det precis så det ser ut just nu men förhoppningsvis kan ytterligare påtryckningar förändra den saken så engagera dig du också. Tillsammans kan vi förhoppningsvis göra skillnad!

Som ett ljus i detta mörker lyser vissa enskilda individer som är värda all uppskattning och stöd i deras kamp. Stefan Swärd har under en längre tid engagerat sig i Pastor Jeans fall och de senaste dagarna så har Jonas Bergström, Maria Furusand, Josefine Arenius och många fler gjort sitt yttersta för att lyfta fram denna tragiska historia inför allmänhetens ögon. Det inger hopp och skänker glädje!

Följ utvecklingen på Twitter: #Pastorjean #Blockad

Relaterade texter: Stefan Swärd, Josefine Arenius, Jonas Bergström, Ajour1, Ajour2, Världen Idag1, Världen Idag2, Dagen1, Dagen2, SVTDebatt, Expressen, SvD, Swärd2

Contribution to Theology

Jürgen Moltmann om varför han beskriver sitt stora teologiska projekt som ett bidrag till teologin:

The expression ‘contribution to theology’ . . . is intended to avoid the seductions of the theological system and the coercion of the dogmatic thesis . . . . By using the word ‘contribution’, the writer recognizes the conditions and limitations of his own position, and the relativity of his own particular environment. He makes no claim to say everything, or to cover the whole of theology. He rather understands his own ‘whole’ as part of a ‘whole’ that is much greater . . . . Behind all this is the conviction that, humanly speaking, truth is to be found in unhindered dialogue. (The Trinity and the Kingdom of God., s. xii-xiii)

Video: Richard Bauckham om Moltmann

Christopher Hitchens, 1949–2011

Christopher Hitchens är död. Det vet ni nog vid det här laget. Om inte så är jag ledsen att behöva berätta att han somnade in den 15 december efter att ha levt med cancer i kroppen sedan 2010. Ett naturligt slut menade han själv som givetvis var medveten om att de ca: 15 000 cigarretter han rökte varje år var allt för många för att få uppleva ålderns höst utan en god portion tur.

Trots att många av de åsikter som Hitchens med brittisk elegans propagerade för skiljer sig från de jag själv representerar så tyckte jag aldrig illa om den mannen. Snarare så kände jag en viss beundran för honom. Han var alltid självsäker, han levde som han lärde och han var stor nog att byta åsikt när han kände att motståndarnas argument vägde tyngre. Givetvis gör ingen av dessa egenskaper att jag lägger mig ner och accepterar hans alla åsikter, men när han tidigare i veckan lämnade livet så gjorde han så med min respekt.

Personligen så har mitt intresse för Hitchens i första hand handlat om hans massiva religionskritik. Som bekännande kristen förväntas man möjligtvis ta avstånd från denna kritik men i flera fall så har jag accepterat det han sagt som sanning, kanske inte endast på grund av honom men han har med sina “hitch-slaps” definitivt varit till hjälp när jag skärskådat min tro och den tradition jag ser mig själv som hemmahörande i. Samtidigt så har jag sett ett stort värde i de diskussioner och debatter som han deltagit i eftersom de uppmärksammat flertalet av de politiska svårigheter vi människor oundvikligen lever med. Det faktum att vi bekänner oss till religioner och livsåskådningar som skiljer sig ifrån varandra skapar problem och jag är övertygad om att vi inte kan lösa dessa genom att ignorera varandra. En sådan respons gentemot “den andre” skapar utanförskap och med stor sannolikhet än fler problematiska konflikter. Hellre ser jag att man står upp för sin egen övertygelse och lyssnar till vad andra har att säga för att väga argumenten mot varandra. Kanske inte uteslutande, men ofta, så tycker jag att det var precis vad Hitchens gjorde och för det vill jag tacka honom.

Cheers!

Relaterade texter: Lars Åberg (GP), Jan Söderqvist (SvD), Karin Thurfjell (SvD), Per Ewert, Daniel Nord, George Packer (The New Yorker), Christopher Buckley (The New Yorker), Juli Weiner (Vanity Fair), Bo Sanders (Homebrewed Christianity)

Vad händer…

Läs om videon på Ajour
Relaterad artikel: Tystnaden kring kyrka och hbt gynnar ingen (Dagen)

Guds rike tillhör sådana som de

Jag tror att de flesta som ser den här bilden kan känna en viss avsky för den personen som egentligen reflekterar det egna livet allra bäst. Barnets rena och givmilda attityd är givetvis beundransvärd för de flesta, men hur många av oss skulle sträcka allt vi har att ge till den som ingenting har? Frågan är i slutändan inte hypotetisk för någon av oss då vi ställs inför detta val var dag. Sanningen är att vi allt för ofta väljer fel, det vittnar tillståndet som världen befinner sig i om. När jag reflekterar kring vad jag ser i bilden så tänker jag på Jesus ord i Markusevangeliet där han säger ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Detta uttalande väcker självklart en del frågor och kan säkert skapa en viss oro, speciellt om barnets beteende på bilden ovan står i stark kontrast till det egna livet. Jag tänker att det finns två viktiga saker att säga om detta; dels så är Guds kärlek och nåd större än våra mänskliga misslyckanden men samtidigt så får inte den sanningen tömma Kristus ord från dess substans. Vi lever i ett spänningsfält som existerar mellan Guds nåd och begäret att sätta oss själva först. Att som bekännande kristen låta detta begär förbli den starkaste drivkraften i livet är att förespråka vad Bonhoeffer kallar för “billig nåd” och i slutändan är det vad jag tänker mig att Jakobsbrevet varnar för: “Men inser du inte, tanklösa människa, att tro utan gärningar är utan verkan?” Tron kan allt för ofta och för allt för många förbli abstrakta teorier men om vi vill ta Bibelns ord på allvar så är jag övertygad om att vi måste låta det inkarneras i oss så att det kan leda till substantiell förändring här och nu.

Paul Among Jews and Gentiles

I Paul Among Jews and Gentiles skriver Krister Stendahl för att visa att huvudfåran inom Paulusforskningen under flera århundraden har missat en av de mest grundläggande frågorna som format Paulus tänkande; nämligen relationen mellan judar och hedningar. Han menar att den Lutherska böjelsen att premiera Romarbrevet över övriga paulinska skrifter fått ödesdigna konsekvenser och detsamma menar han är sant då vi studerar vilken fråga som varit ingången i studiet av Paulus teologi. Stendahl är övertygad om att den typiskt lutherska läsningen av Paulus har varit kontextlös på så vis att man utgått ifrån sitt eget perspektiv och sin egen fråga och således avstått från att försöka se vilken problematik Paulus faktiskt skrev för att hantera.

I Romarbrevet, som givetvis är centralt för den här diskussionen, så är Stendahls åsikt att den fundamentala problematik som Paulus adresserar handlar om relationen mellan judar och hedningar i församlingen. Han menar att stora delar av den kyrkliga traditionen gjort sig skyldig till att bortse från denna fråga och istället, likt Luther och Calvin, fokuserat på den egna frälsningen. I centrum av diskussionen står Paulus tal om ”rättfärdiggörelse genom tron” vilket enligt Stendahl bör förstås som en del av Paulus argumentation för att hantera de problem som uppstod då judar och hedningar skulle leva tillsammans och utgöra en gemensam kropp. Han menar att Luther, Calvin och många med dem har sett på läran om ”rättfärdiggörelse genom tro” utifrån ett introspektivt perspektiv och därav missat själva poängen. Han skriver att detta introspektiva, självcentrerade, antropologiska perspektiv är en västerländsk företeelse som inte var närvarande i Paulus tänkevärld utan först blev synligt under 300-talet i Augustinus skrifter.

Ser vi till reformatorerna så hävdar Stendahl att de missförstår Paulus eftersom de tolkar hans uttalanden om tro och gärningar, lagen och evangeliet, samt judar och hedningar inom det ramverk som den sena medeltiden bistod dem med. Det är denna anakronistiska läsning som leder dem att sammankoppla lagen och Torah med en legalistisk förståelse av den judiska soteriologin medan Paulus egentligen skrev för att försöka inkludera hedningarna i den Messianska gemenskapen.

Ofta har det påpekats från Stendahls meningsmotståndare att Paulus våndades över sin egen svaghet vilket man förstått som att Paulus hade ångest över sin egen synd och att han därför skrev för att förklara hur man blir frälst från sin synd. Vad man sagt är med andra ord att Paulus utgick ifrån ett introspektivt perspektiv men det är alltså att missta sig menar Stendahl som till skillnad från Luther och Calvin menar att talet om svaghet och synd bör hållas isär. Stendahls åsikt är att Paulus uppfattade sin svaghet som en av de saker vilka gjorde honom ett med Kristus som korsfästes i sin svaghet. Han vidhåller att det finns vissa frågetecken kring vad Paulus faktiskt menade men säger sig själv tro att det handlade om en sjukdom, något som Paulus då skulle ha förstått som sin egen Golgata. Det viktiga för Stendahl är dock inte att klargöra exakt vad som var Paulus svaghet utan att beskriva hur hans svaghet bör förstås som någonting yttre vilket slutligen går att härleda till Satan.

När Paulus så skriver om kärlek så menar Stendahl att det handlar om enheten i kyrkan och inte om någon ”superdygd.” Det är enheten mellan judar och hedningar som står i centrum av det Paulus skriver och Stendahls förståelse är att Paulus tal om kärlek syftar till att medlemmarna i församlingen alltid ska sätta enheten framför den egna integriteten. Med det menar han inte att integritet är någonting negativt men för att församlingen ska kunna bestå av både judar och hedningar så får inte den egna integriteten vidhållas på enhetens bekostnad.

Human all to human

Klicka här för att förstora bilden.

Paul in Fresh Perspective

N.T. Wright inleder Paul in Fresh Perspective med att konstatera att Paulus levde i tre olika världar; den judiska, den grekiska och den romerska. Han hörde till det judiska folket, skrev och argumenterade som en grek och var romersk medborgare. Wright skriver att den huvudsakliga poängen Paulus vill föra fram är att Jesus ankomst, död och uppståndelse påbörjar ett nytt kapitel i den judiska berättelse vilken han själv förstod sig vara en del av. Han involverar den stora berättelsen om Gud, Israel och världen i sitt budskap eftersom hans förståelse av frälsningen, rättfärdiggörelsen och allt som hör därtill är en del av denna berättelse. Det Paulus skriver ska enligt Wright därför inte förstås som ett icke-historiskt schema över hur individer blir frälsta, istället handlar det om hur Abrahams Gud har låtit sina löften gå i uppfyllelse genom Jesus Kristus apokalyptiska död och uppståndelse. Wright menar att medvetenheten om Paulus narrativa perspektiv är ohyggligt viktigt för att förstå hans tankar och att det därför är av stor betydelse att ”det nya perspektivet” inom Paulusforskningen återintroducerat denna medvetenhet.

För att konkretisera Paulus förståelse presenterar Wright Paulus förståelse av skapelse och förbund då han menat att dessa båda är centrala för Paulus sätt att resonera. Genom Guds handlande i Kristus förstår han nämligen att förbundet förnyats och att hela skapelsen är det nya, utökade och (snart) återställda heliga landet. Wright menar att Paulus kommer fram till den här förståelsen genom att läsa om den judiska berättelsen i ljuset av Kristus död och uppståndelse på så vis att de löften Gud gav åt Abraham gått i uppfyllelse i Kristus.

Paulus narrativa förståelse gör enligt Wright att han uppfattar Messias död och uppståndelse som det (oväntade) klimax vilket Gud hela tiden hade planerat för den judiska berättelsen. Konsekvensen av denna uppfattning ledde Paulus till att förstå att ett nytt kapitel nu hade inletts och följaktligen att den judiska förståelsen var i behov av att omdefinieras i ljuset av det. Wright menar med andra ord att den judiska tron på en Gud (monoteism), ett folk (utkorelsen) och en framtid för Guds värld (eskatologin) bevarades hos Paulus men att förståelsen av Gud, folket och landet måste förstås utifrån vad Gud gjort i Kristus.

I centrum av Paulus teologi så finner vi enligt Wright att Gud är trofast till sina löften och att de förverkligas då Kristus dör på korset eftersom det är medlet som Gud använder för att befria folket från fångenskapen de befinner sig i. Jämte Kristus ser Paulus Anden som en agent vilken verkar för att göra det visdomen skulle göra och vad Torah ville göra men inte kunde. På så vis omdefinierar förståelsen av Sonen och Anden den judiska monoteismen. Detta för även med sig att Paulus ser på Guds folk med nya ögon. I Gamla Testamentet och i den judiska litteraturen som skrevs under tiden för det andra templet så är det tydligt att Israel förstod sig själva som speciellt utvalda av Gud. Israel skulle vara Guds särskilda nation och som en del av detta kall hade Gud gett dem lagen att leva efter och landet att leva i.

Wright skriver att de kanoniska skrifterna i Gamla Testamentet ramar in hela berättelsen med hur Guds folk är det gudomliga svaret till ondskans problem. Man tänkte sig att Gud på något sätt skulle använda folket för att omintetgöra ondskan som infekterat hans goda skapelse i allmänhet och människan som skapats som Guds avbild i synnerhet. Tanken var inte att Guds utvalda folk skulle leva för sig själva, de var kallade att vara ett ljus för världen så att alla människor skulle kunna se vad det innebär att verkligen vara människa och som en följd av det vem Gud är. Detta är anledningen till att lagen gavs åt Israel. Problemet som uppenbarar sig i det Gamla Testamentet är emellertid att Israel inte endast var utsedda att vara en del av Guds plan för att rädda världen, de var också en del av orsaken till själva problemet. Trots detta så förstod man det som att Gud skulle vara trofast till sina löften och att den nya skapelsen en dag skulle bli verklighet.

När Paulus så omdefinierar sin förståelse av Gud och hans folk i ljuset av Kristushändelsen så innebar det inte att han förkastade utväljelsen, tvärtom så bekräftade han den. Han förstod det som att Messias representerar sitt folk och att det som är sant om honom också är sant om dem. Han har blivit korsfäst och följaktligen så har även de blivit korsfästa och delar på så vis hans nya liv. Tillhörigheten i Guds folk bygger dock inte längre på judisk etnicitet utan på Messias liv, ett liv i vilket alla nationer nu kan dela på lika villkor. Denna enhet i Kristus skapar alltså en gemenskap i vilken alla nationer är välkomna och det är i det här sammanhanget som läran om ”rättfärdiggörelse genom tro” bör förstås.

Wright menar att det inte i första hand är människans tro på Kristus som är avgörande utan Kristus trofasthet gentemot sin Gudagivna kallelse, dvs. Guds övergripande plan för Israel. Centralt för den här diskussionen är Paulus kontrovers med Petrus i Gal 2.11-21. Paulus syfte är enligt Wright inte att beskriva hur man blir kristen utan vem som tillhör Guds folk och hur detta nya liv ser ut. Guds folk är med andra ord ett folk bestående av både judar och hedningar som förenats med både Gud och varandra genom sin tro på evangeliet om Kristus. Poängen är att det är tron som visar vem som tillhör folket och inte innehavandet av Torah. Paulus förstår denna nya gemenskap i Kristus som den familj Gud lovade Abraham och det är bland annat denna insikt som gör att Paulus förstår att Gud är trofast till sina löften. Paulus vilja att accentuera enheten i församlingen mellan judar och hedningar innebär dock inte att han bortser från individens relation till Gud. Syftet med att människor kallas av evangeliet att vända sig bort från avgudadyrkan och synd för att istället lovprisa Gud är både att de själva ska bli räddade och att de på grund av deras egen frälsning blir en del av den gemenskap som Gud använder för att rädda hela skapelsen.

Temat som leder Paulus teologi om Guds folk framåt är att folket som förnyats av Anden bär på ett förnyat kall till helighet. Tanken är att denna helighet ska definieras av det förnyade hjärtat och inte av lagen. Målsättningen med detta liv är att visa hedningarna vem Gud är. Paulus förstod förnyelsen av förbundet genom Anden som att Guds framtid hade brutit in i nuet och att Guds folk som består av både judar och hedningar utgör Hans eskatologiska folk.

Wright förstår med andra ord att Paulus teologi beskriver hur Gud har lett historien in i en ny tidsålder för att initiera det nya förbundet och plantera frön av den nya skapelsen som sedan är avsedda att växa sig stora som träd. I slutändan så pekar hela denna process fram mot den dag då Gud ställer hela skapelsen till rätta och kallet till helighet innebär således att i Andens kraft leva som om den dagen redan har anlänt.

Sanning, Perspektiv och Kristus

Utdrag ur min uppsats om Miroslav Volfs teologiska politik.

Det går inte att otvivelaktigen säga vad som är eller vad som inte är, det finns ingen utsiktsplats från vilken vi objektivt kan skåda verkligheten och det finns inga erfarenheter som kan leda till en otolkad kunskap. Våra språk är födda ur skilda kulturella traditioner och sociala omständigheter och är därför begränsade till var och ens eget perspektiv. Vi har inte tillgång till orörd fakta och de berättelser vi använder för att skildra historien är alltid färgade av vem som berättar. Med hjälp av Michael Foucault uppmärksammar Volf hur vår historieskrivning ständigt gör våld mot sitt objekt. Historien skrivs genom att vissa röster får höras medan andras tystas ner:

As historians strive to be neutral and comprehensive, they silence voices that do not fit, exclude differences; as they grasp for universals, they distort particulars.

Foucault menar enligt Volf att vår kunskap alltid är konstruerad för att passa oss själva. Vi förtränger vissa sanningar när vi strävar efter att skydda oss själva och övervinna andra. Det är ett maktspel och det förvränger vår varseblivning så att tillgången till sanningen inte är absolut för någon. Volf ger Foucault rätt när det gäller detta men väljer samtidigt att inte följa honom hela vägen i hans resonemang som slutar med att allas sanning därför är lika sann. Fundamentet för Volf invändning är att det skulle innebära att förövarnas förståelse av sanningen är lika sann som den offren bär på. Effekten av en sådan relativism är en värld i vilken de starkaste kan göra vad de själva önskar samtidigt som de har goda skäl för att göra så eftersom ingen annan har en närmare och mer riktig förståelse av sanningen än de. En sådan värld är inte acceptabel skriver Volf och menar därför att vi måste reflektera kring hur vi använder vår makt på ett riktigt sätt. Medveten om sin egen begränsning förklarar han att hans tankar måste förstås som födda ur den kristna traditionen och dess praktik men tillägger samtidigt att det inte finns några på förhand givna argument till varför människor hemmahörande i andra traditioner inte skulle kunna acceptera dem. Vad han eftersträvar är ett perspektiv som tar hänsyn till den andre. Det ideala skulle givetvis vara att se verkligheten från alla perspektiv, dvs. att dela Guds perspektiv som inte är ett av många utan sanningen kring varje enskilt. Volf menar att detta, trots omöjligheten att lyckas fullt ut, är vad vi bär eftersträva. Det är som en övning och handlar om att ta klivet ur det egna perspektivet för att se och lyssna till den andre och försöka förstå dem och sig själv ur deras perspektiv. Så kan vi försöka jämföra och kontrastera våra egna uppfattningar med andras för att se om vi kan lära oss och ta till oss någonting. Detta kommer givetvis aldrig att leda till en fullständig förståelse kring sanningen men det är en övning som kan hjälpa oss att uppnå ett gemensamt språk och en bättre förståelse av det som tidigare varit okänt.

Without the will to embrace the other there will be no truth between people, and without truth between people there will be no peace.

Möjligheten för att leva fredligt tillsammans i en värld där olika perspektiv och traditioner ryms kräver att sanningen mellan människor blir synlig. Därför menar Volf att sanningen måste belysas genom ord och handling. Att vara ett vittne för sanningen innebär att man gör sanningen känd, givetvis från sitt eget perspektiv men också genom att omfamna den andre och ta hennes röst på allvar för att försöka se verkligheten från flera sidor.

[...]

Den postmoderna invändningen mot kristendomens sanningsanspråk har ofta gjort gällande att det inte finns någon stor sanning som kan greppas av oss människor då våra perspektiv alltid är partikulära. Volf skriver att de som följer denna förståelse hela vägen ofta har väldigt svårt för det dubbla anspråk Jesus yttrar om sanningen i Johannesevangeliets åttonde kapitel: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria (Joh 8:32). Det förefaller som att Jesus djärva uttalande står i polemik med de postmoderna tänkarna då de inte ser någon frihet i en stor sanning utan istället vill dekonstruera den till många små sanningar. Friheten, tänker man sig, finns i att alla människors sanning tillräknas ett värde. Volfs respons innebär att Jesus Kristus är sanningen men att vi inte bör förstå oss själva på samma sätt. Vi tror på Kristus och den tron hjälper oss att inse våra egna brister samt att bli de människor vi är skapade till att vara. Vår tro på Kristus som sanningen innebär därför inte att vi anser oss äga den. Vad Volf vill accentuera är att vi endast kan känna sanningen utifrån vårt eget begränsade och korrupta perspektiv, eller för att använda Paulus ord: Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. (1 Kor 13:12)

Med denna argumentation som grund lägger Volf fram två stycken viktiga punkter. Den första innebär att sanningen betyder mer än det egna jaget. Kristus korsfästes som ett vittne för sanningen och genom att vägra sätta sig själv över sanningen så blev han världens frälsare. Effekten av att göra det motsatta, dvs. att sätta sig själv över sanningen, innebär att den andre exkluderas och värst av alla drabbas då med all sannolikhet de fattiga, utsatta och svaga. Den andra punkten beskriver att den andres jag betyder mer än den egna sanningen. Som kristen måste jag vara villig att förneka mig själv för att ge plats åt sanningen men jag får aldrig offra den andre för min sannings skull. Volf beskriver hur Kristus kom och proklamerade Guds rike genom att vägra att ta till våld för att övertyga dem som förnekade hans anspråk. Guds rike är fredens rike och kan därför inte vila på ett fundament konstruerat av våld. Den som vill leva för sanningen måste därför göra så utan att använda våld som sitt redskap eftersom en sanning som försvaras med våld alltid kommer exkludera den andre.

Historisk baksmälla?

Är Sverige ett sekulärt land? Ja, så förefaller det med all sannolikhet vara menar många som reflekterat kring saken. Tidningen Dagen har idag en artikel kring ämnet som återger några av de tankar Torsten Åhman delade under ett seminarium på Lapplandsveckan som handlade om hur kyrkan bör agera för att förändra situationen. Problemet, menade han, handlar om att kyrkan förknippas med makt snarare än vad den kristna tron egentligen handlar om, nämligen frihet.

Vad kan vi då göra åt sekulariseringen? Enligt Torsten Åhman råder ingen tvekan om att det behövs en radikal förändring. En förändring som inte innebär att göra avkall på det vi tror på, snarare dra den till sin spets och se vad den egentligen går ut på [...] Svenska folket behöver förstå att kristen tro handlar om frihet.

Efter att ha läst igenom artikeln (som givetvis är en sammanfattning av vad Åhman sa) så är jag till viss del villig att hålla med om hans analys att kyrkan har stora problem med bilden det svenska folket har av den. Historiskt sett så har kyrkan varit nära knuten till makten och det gör att den frihet som predikats varit svår att relatera till det kyrkliga livet då det snarare förknippats med bundenhet. Faktum är att det förminskade kyrkodeltagandet i västvärlden syns allra tydligast i just de länder som haft ett statskyrkosystem (exempelvis Sverige och England) medan länder som likt USA haft en striktare separation mellan kyrka och stat generellt sett inte upplevt samma negativa utveckling.

Det finns emellertid en brist i Åhmans resonemang och det handlar om förståelsen av begreppet sekularisering. Visserligen nämns det att ordet är mångfacetterat men beskrivningen han lägger fram är allt för enkel för att göra det rättvisa. Åhman beskriver sekularisering som att religion förlorar i betydelse i folks medvetande och det är givetvis sant att det är en aspekt av vad ordet kan innebära men som jag ser det är beskrivningen väldigt fattig. Vidare menar jag att om det är vad sekularisering innebär så är inte Sverige speciellt sekulärt.

Sekulariseringsprocesser kan ske på flera olika nivåer och vad som rör sig i folks medvetande är en av dem men vi kan även beskriva exempelvis kyrkans förlorade politiska makt med samma term. Ser vi på sekularisering utifrån det senare perspektivet så råder det ingen tvekan om att Sverige blivit ett allt mer sekulärt land men om vi resonerar kring vad som rör sig i människors sinnen så tror jag att vi nuförtiden istället bör tala om en rörelse i motsatt riktning. Det går att säga mycket om det här och det finns många fler aspekter av både termen sekularisering och utvecklingen i Sverige att ta i beaktande för att en rimlig analys ska framträda. Klart står dock att allmänhetens uppfattning om kyrkan inte sällan är väldigt negativ. Åhmans analys förklarar detta som en form av historisk baksmälla och som jag tidigare sagt tror jag att det finns en hel del sanning i den beskrivningen, jag anser dock inte att den ger oss en fullständig bild då jag uppfattar många av kyrkans problem som direkt knutna till oss som lever i den idag – ett av dem är rimligtvis vår ovilja att vara självkritiska…

***

Relaterad bloggpost: Kyrkan som Kristi Kropp (Om att kyrkan till viss del förlorat sin förståelse av vad det innebär att vara Kristi kropp)

Relaterade artiklar: 45% av svenskarna tror på Gud (Dagen), Känslosam debatt om den sekulära staten (Dagen)